STORM

I morse drömde jag att vi blev invaderade av Aliens, Mars Attack style. Jag slog upp ögonen i panik, hyperventilerandes och insåg att Aliens ljudet bara var sopbilens tjut och oväsen i kombination med den piskande vinden. Ändock var jag tvungen att smyga fram till fönstret och kika ut genom persiennerna för att vara på det säkra med att dessa gröna varelser inte höll på att ta över hela planeten. Hur man känner sig dum en måndagsmorgon...
På vägen hem från skolan så började jag nästan ångra att jorden inte blivit attackerad Aliens för motvinden i IKSU-backen var inte av denna värld och med regnet piskande i ansiktet. Jag ångrade hårt beslutet att inte ta regnbyxor och gummistövlar på morgonen eftersom. Jag som vanligt tror att jag är hobbymeterolog, likt min far och typ sticker ut ett finger genom fönstret muttrar och säger till mig själv, Det spricker nog upp framåt eftermiddagen. Goddag yxskaft säger jag bara.
När jag väl hemma lyckades tråkla mig ur mina jeans som nu satt som fastlimmade korvskinn kring benen och hoppat i mjukisbyxor så gjorde jag en redig knegarlunch som Joel så fint skulle uttryckt det. Choritzo med Råstektpotatis (ja mamma jag var tvungen att googla hur man gör det, det finns filmer på youtube för allt these days) Det blev dessutom ätligt och till och med riktigt gott.
Liz kom förbi lagom tills mitt paltkoma började släppa och släpade iväg mig till IKSU där jag fick äta upp att jag sagt. citat från Facebook "jag ska ha så mycket träningsvärk att jag måste krypa till köket för att göra frukost imorgon" Kvinnan som höll i passet var i äkta hurtbullestil en plåga vars favoritord var tyngre, lägre och tro inte ni är klara än, NU KÖR VI! När hon efter århundradets jobbigaste triceps pass (eftersom smartskallarna Höglund och Bylund körde armar igår och redan hade träningsvärk på förhand) så hör man hurtigmonstret säga och nu ska vi köra biceps och efter den här låten har vi kört hälften av alla repetitioner. 400!!! stycken så då är det bara 400!!! kvar! Jag besinnade mig själv ifrån att gå fram och trycka ner skivkstången i halsen på henne och försökte fokusera på "Beachbody 2012" och hur långt jag kommer slå på golfbanan med mina nyfunna armmuskler! 350 repetitioner senare så var det dags för den sista plågan i detta helvetespass, ARMHÄVNINGAR, för nej, det räcker tydligen inte att köra bänkpress, triceps och bicepscurl tills armarna skakar som benen på en chihuahua i december nej, lite armhävningar kan ju inte skada! Kvinnan gormar något om minst tre på tå och envis som jag är så kämpar jag mig igenom tre stycken halvdanna tåarmhävningar innan jag avslutar de sista 15 på knä och ramlar pladask på mage och dör lite. Hinner bara tänka, lite streching på det här vore ju trevligt, när paniken i mina ögon växer då hurtigmonstret gormar. Och nu är det BARA magen kvar. Jag visste att jag hade glömt något, inte kan magen få lämnas orörd av hurtigmonstret. Det var ju inte heller så att jag och Liz puschade lite mage igår och att jag dessutom puschade plankan i 2 minuter + 1 min + 1 min + 1.30 min plus en massa sit-ups. Om man redan har brännande träningsvärk i magen så är det svårt att veta när den nya värken tar vid och var den gamla slutar men någonstans i den sista nu kör vi plankan på tår och händer och sparkar snett så trodde jag på riktigt att jag skulle självantända och dysfunkfamiljen skulle få bevis för sina teorier om att detta faktiskt går utan att ha druckit typ Etanol och sedan svalt brinnande tändstickor. 796, 797, 798, 799, 800. Jag rullar över på rygg efter att ha fallit på magen, chippar efter luft, och tänker. Hur ska jag orka till ICA? För jo självfallet ska jag å Liz ut i Alienstormen och iväg till ICA för efter det här passet förtjänar jag frukt och te och ingetdera har jag hemma. Vi överlevde ICA turen utan att blåsa bort även om det var nära i IKSU backen. Och nu sitter jag här och varje bokstav känns i triceps när jag skriver. Nu ska jag invänta Jonas och äta en välförtjänt middag innan jag tar tag i tentaplugget för vila det kan man göra när likmasken går treskift genom kroppen din. Som vi så fint brukar säga i min älskade Dysfunkfamilj!