Och den förfärliga längtan

Med 10 mil emellan sig å kärleken så blir längtan något man pysslar med ohyggligt mycket.

Vi ser det som uppvärmning inför hösten då 10 mil blir 60 mil när jag åter befinner mig i de norrländska skogarna. Men något jag irriterat mig på är allt folk som hävdar att denna längtan är något bra. Jag har svårt att se det braiga i att inte få somna i hennes famn, inte få vakna upp bredvid henne, (med ett förvånandsvärt bra morgonhumör) Inte mötas efter jobbet med en puss eller kunna prata över lite mat om hur dagen varit. Var i ligger det braiga i det? Vad är det som är så bra med att prata i telefon och önska att man kunde teleportera sig till henne. Att det gör ont i hela hjärtat när hon inte är nära. Vad är det som är så bra? 

- Ja men då får ni ju längta lite...

Och som jag längtar, jag längtar så det gör ont. 

Just nu längtar jag tills onsdag, efter att få se in i hennes ögon, hålla hennes hand.

Som jag längtar tills onsdag

Som jag längtar efter dig

<3

Och folk som säger att det är bra att längta har helt klart aldrig längtat som vi längtar efter varandra, för då skulle det inte säga så.

Men all längtan är värt det när man träffas, för då är det som man aldrig varit ifrån varandra.

Men längtan i sig är inget bra.

Det är först när längtan tar slut och man ses igen som det braiga börjar

Update

I sedvanlig ordning har bloggandet försämrats katastrofalt under sommarmånaderna. Det är som sig bör kan det tyckas. Tro det vore illa om det eskalerade under den tidsperiod när jag inte gör annat än att jobba och resa. Jag och Cecilia åkte ner på roadtrip i södra Sverige för att hälsa på släkt till Cecilia. Vi hann med väldigt mycket. Alltifrån skönsång längs E 20 till middagar med gammelmormödrar, farmödrar, fäder och anna släkt som jag inte kommer ihåg hur den egentligen hörde ihop. Cecilia har rattat bilen fantastiskt och jag har mest suttit bredvid, läst karta och sett söt ut. Dessutom hann vi med ett besök på Ullared. (vilket är något pappa nog strukit mig i testmentet över) men vaddå, man måste ju ha sett det i alla fall och till vårat försvar så bor Ceclias pappa där. Eller ja han bor en bit utanför mitt ute på landet där det är så ofantligt vacker i världens charmigaste hus. På Ullared införskaffades i alla fall et TP (så nu Dysfunk så blir det mästarnas kamp i höst) och lite kläder, bland annat en "Pippi-tröja" som jag älskar och antagligen komer använda tills den är bortom igenkännelse. Vi hann även med lite brädspel och vin i Borås med Cecilias vänner vilket var oerhört kul även om jag fick pisk av ett gäng vampyrer och bosatte mig på balkongen med de andra som inte heller riktigt lyckats hitta en talisman innan de dog.
På söndagen åkte vi till Hjo och åt fantastiskt god mat och framåt eftermiddagen rullade vi längs vättern hemåt. Den sjön är ju skapligt stor och vi var tvungen att åka runt den för att hamna på E4an varpå jag säger. "Älskling ska vi till andra sidan pölen?" varpå Cecilia svarar ."Älskling du kallade just Vättern för en pöl" Men jag tänker vatten som vatten jag. Alla vatten är pölar, fråga mamma. På vägen hem gjorde vi ett depåstopp hos Patrik och åt Wok och jag kan återigern konstatera att jag inte tål ICAs Thai-Wok. Vi svängde även förbi Segeltorpet och kollade så att kyrkan stod kvar, två tonåringar undrade nog vad vi höll på med där när vi smög omkring kyrkan och tisslade å tasslade. Väl framme i Uppsala så somnade vi som två klubbade vårtsvin i sängen och jag har aldrig varit mer tacksam över att min flickvän bor i Uppsala, för jag tror ingen av oss hade orkat till Gävle.
Gårdagen spenderades s¨ledes med att sitta i en bil i det fantastiskt regniga vädret och köra bil och skråla till KENT och att diskret försöka väcka Cecilia som sov sött i passagerarsätet. Vad, det är astråkigt att sitta själv i en bil...
Nu har jobbet hunnit köra igång och jag längtar tills efter denna mardrömsperiod av jobb är slut så jag får krypa ner i sängen bredvid älskling och bara sova.
Det är tur att man har saker att se framemot iaf.