Morgonmänniskan

Det finns två sorters människor.
De som är morgonpigga
och de som inte är det.
Jag vet inte om det beror på att jag jobbar med ett gäng småbarnsföräldrar som anser att åtta är en sovmorgon. Eller för att jag har tre lägen som en flicka så snällt en gång sa. Äta, sova, döda. Varpå det sistnämnda menar på morgonhumöret. Men jag är alltid ett lik på måndagmorgnar. Jag sitter där i soffan halv nio och stirrar ut genom fönstret. Kollegor konverserar med mig. "Du ser trött ut, är du säker på att du är frisk" "Har du sovit ordentligt" Jag muttrar något i stil med. Grmph. Puth. aaa... Eller andra neandertalaruttryck.

Jag har någon gång förklarat att mitt morgonhumör är en aningens ostadigt. Men ni vet hur folk är. Många säger att de har dåligt morgonhumör. Men det är ytterst få som har det. Jag själv hör till den senare kategorin. Hemma i Gävle så är regeln. Ingen pratar vid frukost. På sin höjd kan man grymta lite så kanske man kan få sportdelen efter pappa men annars är det frukost i tysthet. I skolan var det samma sak. De flesta var morgonbuttra och inga allvarligare diskussioner brukade inträffa för klockan tio. (Kanske för att Lande sällan var där före klockan tio men det hör inte hit)

Av all denna gojja vill jag bara lämna ett budskap. Ignorera mig på morgonen, låt mig stirra ut genomfönstret och räkna binära tal i huvudet/memorera gårdagens metro eller vad jag nu håller på med den morgonen. Ta inte kontakt med mig, jag tar kontakt med er. Och om det är något riktigt viktigt, tvinga i mig en kopp kaffe först för annars kvittar det vad ni säger, jag öppnar inte glasbubblan förrens efter tio.

Bara så ni vet.