Jag ska hålla tal imorgon på RFSL, tema kärlek.
Kalla mig kristen och gammalmodig. Men jag vill gifta mig. Jag vill ha kyrkbröllopet, den långa planeringen, alla okända kusiner som gäster och en bröllopstårta i sju lager. Jag har så länge jag kan minnas drömt om dagen då jag ska gifta mig. Om vilka kläder jag vill ha på mig. Jag är fortfarande tveksam över om jag vill ha klänning eller frack. I övrigt har jag det mesta uträknat. Förutom en detalj. Med vem jag ska gifta mig med. Med vem jag kan tänka mig att spendera resten av mitt liv med.
När jag har mindre bra dagar så brukar jag tänka på hur omöjligt det ändå borde vara. Giftermål alltså. En och samma människa dag ut och dag in för resten av sitt liv. Oddsen att hitta en människa som jag står ut med känns små och någon som till på köpet står ut med mig känns nästintill omöjliga. För hur ska man kunna älska någon så mycket och så länge?
För att svara på den frågan så måste man nog först gräva sig djupare in i frågan vad är kärlek? En klok vän sa en gång till mig. ”Men Cecilia, fattar du inte, jag vill bara ha någon att vakna upp bredvid varje morgon” Och kanske är kärlek så enkelt. Någon att vakna upp bredvid varje morgon. Jag kände direkt att den personen inte var jag. Sämre morgonhumör än mitt får man leta efter så om kärlek är någon man vill vakna upp med varje morgon så är det kört för mig.
Men om jag ska ge mig i kast med att beskriva kärlek så kommer ändå det där med morgnarna upp. Trots mitt buttra humör så känns det lite mindre buttert att vakna upp bredvid någon. Någon att dricka morgon te på altanen med en tidig sommarmorgon. Någon man skickar gulliga sms med. Typ du var så söt när ditt hår stod på ända när du drog av dig mössan. (Ni märker att jag inte är så bra på det här med romantiska sms va;) Men ni förstår poängen. Någon man känner att, jo men henne vill jag starta en familj med. Någon man vill bo ihop med. Och någon man vill bli gammal, grå och senil med.
Men det är inte så lätt att hitta denne någon. För för att få alla dessa stunder så måste man ju hitta någon att stå ut med. Någon som man kan prata och diskutera med. Någon som man helt enkelt inte kan vara utan.
För när man blir kär är det som att något slår slint i skallen och hela världen vänds upp och ner. Man förstår inte hur man lyckats leva sitt liv hittills utan personen och hur man ska kunna leva utan den resten av sitt liv när det tar slut. Om det tar slut.
För ibland tar det faktiskt inte slut. För väldigt många par säger JA. Ja till att bli gamla och gråa ihop. Visst skiljer sig många och forskare pratar om trender inom giftermål och bla bla bla. Jag vägrar lyssna på allt babbel om olycklig kärlek och skilsmässobarn. För jag är en äkta gammeldags romantiker.
Och jag tänker hitta den där personen som älskar att vakna upp med mig varje morgon. Trots mitt kassa morgonhumör. Och när jag gör det så ska jag banne mig gifta mig och leva lycklig i alla mina dagar.
”Det är en fin tanke i Teorin Cecilia” sa min kompis efter det utlägget”
Ja visst är det” svarade jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar