Hela sommaren har det legat och flåsat oss i nacken. Dagen med stort D för mig och C. Dagen då hon skulle vara kvar i Uppsala och jag skulle 60 mil norrut till Umeå. De sista dagarna spenderades med världens finaste Dysfunk mitt ute i Dalaskogarna på Liz Bondgård. Vi drack alkoholhaltiga drycker, åt god mat, massor med soffmys, lite tårar och en massa prat om den förbannade Limosinen. Men allting fint har ju också ett slut och Sommaren tog slut när jag lämnat av kärleken i Avesta, skakat av mig det värsta av sorgen av att behöva lämna henne och satt mig i bilen och började rulla mot staden i norr som är hemma.
Fast det känns inte som hemma, jovisst alla saker stod kvar och det var bättre städat än vad jag först trott. Visst har jag haft fantastiskt kul med skolstart, inspark och mer party lär det bli när vi ska skola in de nyanlända studenterna. Men hemma är där hjärtat är och jag tror jag lämnade mitt hos dig. Kan du vakta det tills jag kommer ner till dig igen? För jag trodde på riktigt att jorden skulle sluta snurra, att is och hagel skulle anfalla eller åtminstone att någon kunglighet skulle påtala det i ett tal. Den smärtan som jag kände när bildörren slog igen och jag rullade bort från dig, mil efter mil mot ett kallt och regnigt Norrland. Men jorden fortsatte snurra, jag andas fortfarande och förundras över hur bra jag ändå har det, även om det blir tufft om nätterna. Det är tur att man har sin dysfunktionella familj som lyser upp ens tillvaro när allt känns grått i ett regnigt Norrland. Och att det är nolleveckor så man kan dricka alkoholhaltiga drycker och dansa så man håller värmen uppe.
12 dagar kvar min kära, låter som en evighet
Lite nollning låter trevligare så jag kör på det.
Jag ska klara av lite nollning sen kommer jag
Och som jag längtar tills du är i min famn igen mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar