HBTQ och alla andra bokstäverna

Sitter i skrivande stund på studenternas välkomstmässa i Universum. Sitter och gör reklam för SFQ - Umeå (Sveriges förenade HBTQ-studenter) Nu antar jag nästan alltid att mina läsare är sjukt pålästa i dessa frågor eftersom hälften av de som läser detta är typ Queers och annat HBTQ folk som har hundra gånger mer koll än vad jag någonsin kommer ha. Den andra halvan består av mina kära vänner och familj som jämnt och ständigt får höra att transpolitiken suger och att Pride typ är det viktigaste som finns näst efter Gud, mat och kärlek. Men nu när jag sitter här och är inspirerad så ska även jag skriva ett riktigt HBTQ igt inlägg, bara för att jag kan!

Jag har alltid velat engagera mig i HBTQ frågor ända sedan jag kysste en flicka för första gången i källaren på Jaktstigen när jag var 13 år och förvirrad över att det kändes jävligt rätt så har jag velat kämpa och engagera mig i frågan. Jag gick i smyg på RFSL och när jag klev ut ur garderoben även för mamma å pappa när jag var 18 år så blev jag snabbt medlem i RFSL. Nu gjorde det ju inget om "gaytidningen" kom hem till oss! Året efter åkte jag på mitt första pride och var helt salig över denna tillställning i Stockholm. Jag kom hem studsandes och jublandes. Året efter åkte jag och mamma ner för första gången tillsammans och det går inte med ord att beskriva hur lycklig och tacksam jag är som har föräldrar som alltid stöttat mig. Och Mamma! du är världens bästa och jag älskar att du går i paraden och att du tycker att det är roligt! Jag blir alltid lika stolt och tåögd när jag jag tittar på bilderna när du ler och har stolt förälder banderollen på dig! Det betyder så sjukt mycket för mig att du går med.

Som ingen nog missat så träffade jag Dresch i våras och oj vad kärleken slog till som vårfloden i april! Hon har dock utmanat mig på ett sätt som jag aldrig stött på förut. Jag frågade ganska tidigt hur det kom sig att hon inte gillade någonting gay på facebook inte ens L-word har min kära flickvän likeat. Hon svarat väldigt rakt att hon i första hand är kristen och det faktum att hon blir kär i tjejer har ingen annan med att göra, hon är människa som alla andra. Vi har haft ändlösa debatter om queer, pride och aktivism och någonstans enats om att vi brinner för olika saker och att det är ganska fint! Men jag älskar det faktum att hon ändå går med mig i pride-tåg och lyssnar när jag hittat ännu en fantastisk blogg eller läst en fantastisk krönika om pride eller tvångssteriliseringar. Som jag älskar dig för det älskling!

Nu har jag virrat bort mig själv i sedvanlig ordning men min poäng är att det är viktigt att folk engagerar sig, även om inte alla behöver vara värsta aktivisten så tror jag det är viktigt att vi fortsätter slita och kämpa för våra rättigheter. För bara för att vi nästan är jämställda så betyder inte det att kampen är över. Jag tror jag kommer kämpa ända tills jag dör, för det är viktigt för mig. Samlingspunkter för HBTQ personer där man kan få träffas och prata behövs, de har varit livsnödvändiga för mig. Pride är viktigt och behövs. Det handlar om att synas och visa att vi finns och att vi tänker vara som vi är och att vi är jävligt stolta!
Sen är det fint att det finns såna som min flickvän som tar mig ner på jorden och berättar att det finns viktigare saker än Pride (även om jag är tveksam) och personer som min mamma som är hyffsat hetero (hävdar dock att hon skulle lämna pappa för Eva Dahlgren) som alltid informerar sina kolleger och elever om hbtq och som är så fantastiskt stolt!

Tack alla ni i min omgivning som kämpar, tar ner mig på jorden och ni som bara finns och älskar mig för den jag är. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig!