Och den förfärliga längtan

Med 10 mil emellan sig å kärleken så blir längtan något man pysslar med ohyggligt mycket.

Vi ser det som uppvärmning inför hösten då 10 mil blir 60 mil när jag åter befinner mig i de norrländska skogarna. Men något jag irriterat mig på är allt folk som hävdar att denna längtan är något bra. Jag har svårt att se det braiga i att inte få somna i hennes famn, inte få vakna upp bredvid henne, (med ett förvånandsvärt bra morgonhumör) Inte mötas efter jobbet med en puss eller kunna prata över lite mat om hur dagen varit. Var i ligger det braiga i det? Vad är det som är så bra med att prata i telefon och önska att man kunde teleportera sig till henne. Att det gör ont i hela hjärtat när hon inte är nära. Vad är det som är så bra? 

- Ja men då får ni ju längta lite...

Och som jag längtar, jag längtar så det gör ont. 

Just nu längtar jag tills onsdag, efter att få se in i hennes ögon, hålla hennes hand.

Som jag längtar tills onsdag

Som jag längtar efter dig

<3

Och folk som säger att det är bra att längta har helt klart aldrig längtat som vi längtar efter varandra, för då skulle det inte säga så.

Men all längtan är värt det när man träffas, för då är det som man aldrig varit ifrån varandra.

Men längtan i sig är inget bra.

Det är först när längtan tar slut och man ses igen som det braiga börjar